26 april 2021 var det 35 år sedan Tjernobylkatastrofen inträffade. Jag är född närmare 9 månader efter den. För mina föräldrar fanns självklarheter som förändrades. Det fanns ett före och ett efter. Det fanns en medvetenhet om vad som blev annorlunda.
För mig fanns inget efter. De relativt små begränsningarna till följd av kärnkraftsolyckan var självklarheter av en anledning som aldrig tidigare existerat.
När det radioaktiva molnet passerade påverkades nedfallet av hur mycket det regnade. Sundsvall- och Härnösandstrakten var ett av de områden i Sverige som drabbades mest. Vår sommarstuga ligger på en ö i en sjö i det området. Under många år åt vi inte abborre som fiskats ur vår sjö.
Becquerel. Cesium-137 har en halveringstid på 30 år. Livsmedelsverket tog fram gränsvärden för livsmedel. Insjöfisk som abborre finns på listan över det som förorenades mest.
Att vi har sommarstuga på en ö i en insjö i ett område som drabbades mest gjorde det säkerligen mer naturligt att prata om. Min far skickade varje år abborre till laboratorium för provtagning.
Jag har ett väldigt tydligt minne av när halterna mättes under gränsvärdet. Vi minns inte exakt årtal men jag var nog äldre än 10 år. Då fiskade vi. Då gjorde vi upp en eld på klipporna och kokade potatis i en gammal kastrull. Det var en fin sommarkväll och för första gången i mitt liv åt vi abborre fiskad ur vår sjö.
När jag berättade för pappa häromdagen att jag minns den upplevelsen väldigt tydligt svarade han att det var just därför vi gjorde det.
Min son är 2 år och 8 månader gammal. Snart har det varit pandemi under halva hans liv.
När pandemin startade hade jag tydliga självklarheter som förändrades. Jag har ett före och ett efter. Jag har en medvetenhet om vad som blivit annorlunda. Jag vet vad jag saknar. Min son var för ung för det när pandemin startade. Han är förmodligen fortfarande för ung för att minnas den här tiden senare. Men vi vet inte när det här är över och hur normalläget ser ut då.
Jag vet allt som vi inte gör. Det vet inte min son. Jag kan ibland rätt ledsen tänka tankarna på vad vi skulle vilja göra. Jag upptäcker situationer vi inte kan träna på som jag utifrån rådande läge inte kan ge honom. Men min son slipper ändå sakna det vi aldrig har gjort.
Jag gillar Masked Singer. Det är lättsamt och kul att försöka lista ut vem som gömmer sig bakom de där konstverken till masker.
Samtidigt som jag i den här förändrade verkligheten tar på mig munskyddet när vi ska handla. När jag har munskydd blir det svårt för min son att läsa av mitt ansikte. Han ser inte om jag ler mot honom.
Vi speglar varandra vilket är en viktig del av ett barns utveckling. Dels att lära sig att läsa av andra människors ansiktsuttryck, är den här personen glad eller ledsen? Men också att le mot någon som ler tillbaka.
I vårt län klassas smittspridningen just nu som en av de värst drabbade områdena i Europa. Just nu finns bland annat ett tydligt besked om att alla bör använda munskydd i offentliga inomhusmiljöer som i butiker och i kollektivtrafiken.
Att handla på vårt Domus är typ det enda jag och min son har gjort tillsammans utanför hemmet. Om alla skulle följa direktiven om att bära munskydd skulle ingen le tillbaka till mitt barn och tvärtom. Oavsett om eller hur det påverkar honom är det något jag som förälder bara får acceptera.
Jag vet inte bäst. Jag kan inte kräva att de som vet mer än mig och som utformar direktiven vet vad som är exakt bäst på förhand. Det känns inte rimligt med ett nytt virus. Det känns inte rimligt med tanke på hur många kedjor våra liv och samhällen är uppbyggda av som på olika sätt påverkar varandra.
Det finns en skillnad mellan kan och bör. Vi kan skippa alla råd och direktiv. Vi kan göra val. Vi får information om varför våra val ska vara samma som det vi bör. Information som till exempel vilka människor vi särskilt bör göra våra val för.
Efter Tjernobyl hade vi ju kunnat strunta i gränsvärden i vissa livsmedel. Det finns säkerligen människor som gjorde det utan att få några negativa följdeffekter. Men där fanns ett starkt besked från expertis som känns svårt att ifrågasätta. Likt det här viruset var situationen ny där alla konsekvenser inte gick att förutspå för 35 år sedan.
För mig finns ett tydligt före pandemim. En medvetenhet om vad som blivit annorlunda. Att försöka göra val som kan hjälpa till för att så många människor som möjligt ska få vara med om ett ”efter pandemin” borde ligga närmast till hands när vi bollar tankarna mellan kan och bör, och gör våra val. För våra egna val är det vi främst kan påverka.
