Är jag den enda föräldern som under pandemins gång funderat över hur den påverkar barnens utveckling?
Är jag den enda föräldern som känt en stor maktlöshet och frustration över att inte kunna erbjuda ett barn vissa upplevelser i ett nedstängt samhälle?
Är jag den enda föräldern som känt att det funnits och fortfarande finns situationer som vi inte kunnat träna på för att allt är just nedstängt?
Är jag den enda som funderat över var ansvaret för barnperspektivet post-pandemi hamnar?
Just mitt barn har nyss fyllt 3 år. Det har varit pandemi under halva hans liv. Det har påverkat våra liv men på mig går det ingen nöd. Det är barnet jag tänker på. Frågeställningarna ovan är vanligt förekommande hos mig förutom den sista. Den frågan är ny.
Den frågan har dykt upp i skuggan av hur vissa av kuggarna i samhället som berör mitt barn märkbart inte har med sig perspektivet pandemi i varken direkta situationer eller i efterhand.
Ska en förälder behöva påpeka för dessa kuggar i samhället att barnet levt halva livet i en pandemi? Ska en förälder ingående behöva förklara hur vi levt under den här tiden? Att vi inte kunnat träna på vissa situationer som att åka hem till nya (för sonen) personer och umgås, gå och handla, åka på simhallen, med mera med mera med mera?
Men just det har jag fått göra. Försökt förklara. Fått känna på när det inte tagits med i beräkningarna. Det låter säkerligen som att jag letar ursäkter. Men jag står fast vid min grundläggande fråga i det här: Vem bär ansvaret för att alla kuggar i samhället tar med pandemi-perspektivet, i detta fall specifikt gällande barn?
För den ytterst obehagliga känslan är att behöva ansvara fullt ut för delar som inte jag fått ihop utifrån ett världsläge jag som enskild medborgare inte kan ansvara för.
Tiden som pandemin har varat är ingen ansenlig procent av min livstid, men det är den för ett barn där det händer mycket i utvecklingsfaserna på kort tid.
Jag är 417 månader gammal och totalt 399 månader levdes innan pandemin, det har varit pandemi i 4.32 procent av mitt liv. Min son är 36 månader, där 18 varit under pandemin alltså 50 procent. Men för många andra barn har det varit pandemi i 100 procent av deras liv.
Allt vi inte har gjort har ju inte handlat om att inte vilja. Under den här perioden har direktiven varit väldigt tydliga. Oavsett hur illa det har känts ibland har det bara funnits ett alternativ; att följa rekommendationerna.
Tidigt under pandemin uttryckte jag en önskan om att på sikt få se forskning gällande hur barns utveckling påverkas av den. Det har ju inte hänt på det här sättet tidigare. Det finns redan sådan forskning och rapporter i dag. Bland annat Rädda Barnen, Barnombudsmannen och Unicef har publicerat rapporter. Tydligt i dessa är att pandemin kan ha allvarliga och långtgående konsekvenser för barn och unga.
29 september verkar bli en av ändhållplatserna i corona-pandemin. Vågar inte ropa hej än. Den har förändrat mycket även för någon som den varat i 4.32 procent av ens livstid. Men ska vi bara gå vidare och låtsas som ingenting gällande alla barn som levt halva livet eller hela under pandemin? Kan vi verkligen göra bedömningar på samma sätt som innan pandemin? Att inte ta med det perspektivet?
Det går inte bara att hoppa över konsekvenserna av 18 månaders pandemi. Normalt kommer vara något nytt nu. Men säkerligen blir det mer nytt för individer som inte minns ett ”normalläge” före coronan. Och där ligger oron och funderingarna för mig som förälder.
